Knowit har en av de mest kompetenta professionella miljöerna i sin bransch. Varje dag använder miljontals svenskar lösningar som Knowit har skapat, och vår uppgift är att göra vardagen så enkel som möjlig för människor.
Så hur tänker vi kring ledarskap? Vad kan vi göra för att säkerställa att kvaliteten på tjänster som vi lever av håller en god professionell nivå? Hur ser vi till att Knowit är konkurrenskraftigt och ligger i framkant inom teknik och metod? Eller med andra ord; vad är uppgiften för den dummaste i rummet?
Atomer och bitar
För bara några år sedan var förhållandet mellan anställda och företaget tydligt. Företaget ägde lokalerna och maskinerna. De anställda ställde sin tid till förfogande och fick på så sätt tillgång till maskinerna så att de kunde utöva sitt yrke och försörja sig. Utanför grindarna stod det alltid nya proffs som ville komma in, som måste in för att utöva sitt yrke och tjäna pengar till sitt och familjens uppehälle!
Även i intellektuella och kreativa yrken var det nödvändigt med dyra maskiner och en ansenlig stödapparat för att producera varor och tjänster. När jag inledde min yrkeskarriär var det i mediebranschen, där man var beroende av tryckerier och en avancerad distributionsapparat för att journalisterna skulle få sitt arbete publicerat. Idag är det många av mina kollegor från den tiden som lever av att publicera sitt material på plattformar där kostnaden för publicering uppenbarligen är noll.
Digitaliseringen leder till att allt större grupper av arbetstagare inte längre är beroende av produktionsmedel. Några av världens största företag idag består huvudsakligen av intellektuella värden. Det betyder att arbetsgivarna inte längre kan kontrollera sina anställda genom kontroll av maskinerna, eller som Nicholas Negroponte sa i boken Being Digital från 1995; atomer är ute och bits är inne!
Men också i traditionella branscher – till exempel fastigheter, transport eller detaljhandel – blir värdeutvecklingen kopplad till innovationskraft, förändringsförmåga och snabb anpassning av utbudet till marknaden, allt viktigare. När jag läste företagsekonomi för 30 år sedan var det relevant att tala om bestående konkurrensfördelar genom kontroll av distributionskanaler, fastigheter, eller andra konkreta värden. Idag har globaliseringen och digitaliseringen gjort att det är mycket få branscher som sitter på sådana bestående konkurrensfördelar. Om man ska klara sig i dagens konkurrens, är det omställningskraft, innovation och flexibilitet som gäller.
Följderna av detta är det har uppstått en ny elit av arbetstagare. De som tidigare byggt sig en karriär eftersom de hade lång erfarenhet, som gjorde som de blev tillsagda och riskminimerade, skjuts åt sidan av en ny generation som utmanar det etablerade, som vågar experimentera och som lär av de misstag de gör.
Millennials med skattekort
Termerna Millennials och Generation X-Y-Z försöker beskriva vad som kännetecknar det som är viktigt för denna nya elit. Jag är inte säker på att beskrivningarna av dessa generationer egentligen handlar om när du är född. Kanske handlar det mer om en kulturell förändring som är kopplad till hur du tänker? En av de äldsta utvecklarna på mitt företag sa på ett möte vi hade med nyexaminerade: ”Det finns en sak som du inte får glömma, du är anställd som utvecklare – inte som programmerare”.
Jag tror han menade att programmering bara är en hygienfaktor. Det är språket de använder för att uttrycka sig på. Det vi lever av är att utveckla, förändra och förbättra företagen vi arbetar för. Våra kunder bryr sig föga om vi skriver snygga för-loopar eller om vi har unit-tester i vår kod. Det de önskar sig är att de kan anpassa sig snabbt och att de hela tiden förnyar sig, och att det vi levererar kan förvaltas och utvecklas med deras behov. Om vi klarar det kommer naturligtvis för-loopar och unit-testerna av sig själva. Lyckligtvis tror jag att detta är något som passar dem som arbetar hos oss, oavsett när de är födda.
För vi strävar efter att ha anställda som hela tiden vill utvecklas, professionellt och på ett personligt plan. Vi vill ha personer som vill arbeta med kunder och projekt som är viktiga för dem och människorna runt omkring dem. De ska brinna för det som de arbetar med.
Men eftersom vi inser att människor som lever liv som bara består av arbete snabbt blir helt utbrända, vill vi också att våra anställda tjänar bra och har bra villkor så att de utöver jobbet kan odla sina egna intressen och vara med familjen. Eftersom de ska brinna för saker som de inte jobbar med också.
Att leda moderna kompetensföretag
I min karriär har jag varit på otaliga möten där vi har försökt mäta oss till framgång. Vi har tittat på faktureringsgrad, projektekonomi, marginaler och i ett försök att få detta under kontroll har vi infört kontrollförfaranden, rapporter och noggrann uppföljning av människor och projekt. Jag tror inte att enbart detta är vare sig särskilt effektivt eller så smart.
Om vi ska få människor att arbeta med utveckling av våra kunder för att använda sin kompetens och kreativitet, kan vi inte piska dem till det. Det går inte att hota någon att vara kreativ, eller skrämma människor att ta ansvar, eller tvinga dem att arbeta tillsammans i team. Vi behöver andra sätt att få människor att fungera optimalt. Om inte, kommer de att lämna oss.
Något av det viktigaste som vi gör är att arbeta för att våra anställda ska förstå vad de arbetar med. De måste se vad de små pusselbitar de lägger varje dag betyder för helheten; inte bara för att deras pusselbitar ska passa in i helheten, utan för att de även ska se syftet med och betydelsen av sitt arbete. De måste känna ansvar för det som man försöker uppnå genom arbetet som de utför.
Om man ska känna ett sådant ansvar tror jag att det också är viktigt att vi förmedlar idén om vad man gör, att man förklarar helheten och därmed ger arbetet mening. Det gör det oändligt mycket enklare att motivera och engagera människor.
Och så måste vi göra det möjligt för dem att ha inflytande över sitt arbete. Besluten blir oftast bättre när de fattas av de som vet var skon klämmer, och människor måste få möjlighet att använda sin kompetens. Vi måste också ha förtroende för att enskilda personer klarar av att fatta viktiga beslut som påverkar det som de arbetar med tillsammans med sina kollegor för att uppnå ett gemensamt mål. Vi kan inte detaljstyra kunskapsarbetare till framgång. Det kommer inte att motivera människor och det kommer att leda till att beslutet fattas av personer med mindre kompetens än de som faktiskt utför arbetet.
Vi måste bygga upp tryggheten i organisationen. Trygghet att oavsett tjänstgöringstid eller inriktning respekteras och lyssnas på. Vi behöver inte anställda som enbart anpassar sig, vi behöver människor som utmanar och som lär sig av sina misstag.
Detta är svårt. Vi människor är sociala djur. Vi vill passa in i gruppen och de flesta skulle välja att inte utmana de andra i en grupp. Därför är det inte enbart individen som vi måste arbeta med när vi arbetar med trygghet i grupper, team och företaget. Vi måste se till att det finns en kultur, en förväntan om att man använder sin kompetens och sin fulla potential från gruppen, teamet och företaget. En förväntan om att du ska uttrycka din åsikt och använda din kompetens. Först när detta är på plats kan man fullt ut skörda frukterna av att ha en grupp som arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål.
Ansvaret till den dummaste i rummet
Så för att svara på min egen fråga: Vad ska den dummaste mannen eller kvinnan göra?
Tja, vi – de dumma – måste ta ansvar för att underlätta så att de smarta personerna samarbetar så bra som möjligt. Det vill säga, att se till att individen förstår helheten med sitt arbete, att denne förstår syftet med det den gör och inspireras i sin vardag. Vi måste se till att de har verkligt inflytande över sitt arbete och inte minst att de är trygga, så att de kan utnyttja sin potential.
Är det inte coolt? Jag tycker det är tillfredsställande att komma till jobbet varje dag och veta att jag arbetar med människor som kan något annat än jag, och att det jag kan erbjuda dem är att underlätta för dem att kunna utvecklas. Det är bra för mig, det är bra för dem som jag arbetar med och det är bra för dem vi arbetar för. Det roligaste är att jag kanske inte är den dummaste i rummet, trots allt. Jag är bara en kollega med ett annat specialområde.