Torbjørn Moen är något mer än normalt intresserad av nationella gemensamma komponenter och gemensamma lösningar, såsom befolkningsregistret, enhetsregistret, ID-portalen samt kontakt- och reservationsregistret. Han har varit central i flera stora digitaliseringsprojekt, bland annat inom Oslo Kommune och Kemneren i Oslo. Han har varit med på allt från gammaldags vattenfallsprojekt till agil produktutveckling i autonoma team. Dessutom är Moen författare och har gett ut 17 ungdomsböcker.
Nytt befolkningsregister – den nya ryggraden
Sedan 2016 har den norska skatteförvaltningen, Skatteetaten, bland annat med hjälp av Knowit, byggt en ny ryggrad åt det offentliga Norge – ett moderniserat befolkningsregister. Delar av lösningen är färdiga och under prövning, och från 2020 startar utrullningen fullt ut. För att lyckas krävs tillräckligt med incitament för att frigöra hela potentialen.
Av Torbjørn Moen, Knowit ObjectNetEn av de saker som har fått de mest motiverade applåderna i den offentliga sektorns nya digitaliseringsstrategi är viljan att skapa sammanhängande tjänster med användaren i centrum. För att göra det lättare för invånare och företag att hantera en alltmer komplex offentlig sektor är tanken att skapa tjänster över silos och förvaltningsnivåer, baserat på viktiga händelser i invånarnas liv. Det är en bra idé!
En viktig förutsättning för detta är naturligtvis att de offentliga myndigheterna använder gemensamma tjänster och delar data sinsemellan. Och då passar det som handen i handsken att befolkningsregistret, själva ryggraden i det offentliga Norge och den viktigaste av våra gemensamma datakällor, lanseras i en ny och modernare upplaga. Och nu pratar vi inte om någon enkel uppfräschning. Skatteetaten har byggt upp ett nytt befolkningsregister från grunden med ny, modern arkitektur och framtidsinriktad teknik, både för att möta framtidens funktionella krav och för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.
Tar höjd för nya sociala mönster
Det gamla befolkningsregistret utvecklades i en annan tid och grundade sig på en något mer ålderdomlig uppfattning om vad en familj är än den gängse uppfattningen 2019. Bland annat var pappa familjens överhuvud, och om mamma och pappa skilde sig hade bara en förälder föräldraansvar och barnen kunde självklart bara bo på en plats. Detta åtgärdar man nu och du kan registrera att du och X har delat föräldraansvar och att dina barn har delad bostadsort. Det kanske inte låter så viktigt, men det kommer att göra livet oerhört mycket enklare för skolor och förskolor i hela landet. Dessutom slipper kommunerna ha lokala ”föräldraregister”.
Utökad ID-kontroll
Det nya befolkningsregistret har också nya funktioner som stärker identitetskontrollen och minskar risken för att användning av falsk identitet. De nya dataelement som blir tillgängliga är bland annat information om huruvida en identitet är kontrollerad eller inte. Det skapas också ett antal nya digitala tjänster för befolkningsregistret, såsom äktenskapsprövning, flyttanmälan, namn på nyfödda barn och registrering av dödsfall. Och vi som bor i detta land kommer att ha tillgång till en egen transparent lösning med möjlighet att korrigera din egen information i god GDPR-anda.
Tung satsning på automatisering och effektivisering
Viktigt är emellertid också vad man gör för att höja kvaliteteten på uppgifterna i befolkningsregistret. Genom att minska den tid som går från att något händer i den verkliga världen till att registret är uppdaterat och det offentliga Norge förstår att något hänt, kommer alla offentliga tjänster som baseras på uppgifter i befolkningsregistret också bli bättre och mer relevanta. Det innebär också att man tryggt kan skapa nya, innovativa och mer relevanta tjänster som baseras på förändringar i befolkningsregistrets databas. Därför satsar man kraftigt på automatisering och effektivisering av alla behandlingsprocesser kring själva registret, och man försöker i största möjliga utsträckning få till att uppgifterna registreras nära källan.
Från 80 dagar till 80 millisekunder
Ett exempel: Enligt Aftenposten kunde det tidigare ta upp till 80 dagar från det att någon dött till det uppdaterades i befolkningsregistret. Detta ledde till att ända upp till 35 000 döda patienter kallades till hälsoundersökningar varje år och – naturligtvis – dök ingen av dem upp. Det är lätt att förstå att 35 000 onödiga kallelser och tidsbokningar utgör en betydande samhällskostnad. Dessutom är det jobbigt för anhöriga att ständigt få brev och påminnelser från det offentliga. Många har mer än nog med att hantera förlusten och sorgen utan att dessutom behöva förhålla sig till en mängd statliga myndigheter som tror att den de saknar fortfarande lever och fortsätter att tjata. Och många statliga myndigheter är också ganska påfrestande när de väl bestämt sig för något. Fråga bara någon som inte har betalat sin skatt i tid.
Men detta kommer att få ett slut nu. Med det nya nationella registret är det läkaren som skriver ut dödsattesten som också registrerar uppgifterna i befolkningsregistret. Från 80 dagar till 80 millisekunder! Problemet är löst.
Eller åtminstone i teorin
Naturligtvis finns det några hinder kvar, och som vanligt handlar det till stor del om pengar.
För att vi ska kunna utnyttja befolkningsregistrets potential fullt ut är det en förutsättning att det används, och då är enkel och billig tillgång avgörande. Ja, om sanningen ska fram har Skatteetaten ansträngt sig när det gäller det nya befolkningsregistret. Skatteetaten har skapat en handfull lättförståeliga behörighetspaket som ger åtkomst till olika delar av registret, och meddelat att uppgifterna kommer att tillhandahållas kostnadsfritt i form av en uppsättning standardiserade tjänster: händelselista, sökning och utdrag. Så då gäller det bara att resten av den offentliga förvaltningen faktiskt använder möjligheterna.
Vi minns alla hur det var förr, när de flesta statliga myndigheter hade lokala kopior av befolkningsregistret som de av ekonomiska skäl bara uppdaterade en gång om året. Resultatet blev en ström av feladresserade brev till personer som flyttat och högvis av lokala ”kontaktregister” långt ned i olika facksystem i stat och kommun. Och även om det erbjudits bra API:er gentemot befolkningsregistret i flera år, och det inte längre kostar en förmögenhet att extrahera information, finns det fortfarande många statliga myndigheter som har sina egna kontaktregister där de lägger in sin kontaktinformation, adressinformation och andra saker som redan finns i befolkningsregistret. Och det är ju lite onödigt. Eller – mycket onödigt.
Ny ryggrad, men fortfarande inte i mål
Med det nya befolkningsregistret ska det bli ännu enklare och billigare att extrahera sådan information, så i princip bör det vara möjligt att lägga ned alla lokala kontaktregister som finns runt om på de offentliga kontoren. Men det är väl tveksamt om detta sker över en natt. Så kanske det offentliga Norge behöver en knuff. Ja, egentligen borde du nästa gång du fyller i ett formulär på ett offentligt kontor – oavsett om det är på papper eller på nätet – och du har redan angett ditt födelsenummer, skriva ”ta reda på det själv” i fälten för ”namn” och ”bostadsadress”. Det kanske skulle kunna bli en folkaktion.
Nåväl, nog om det. Vi får alltså en ny tjusig ryggrad inom den offentliga sektorn, men det betyder inte att vi får de enhetliga offentliga tjänster som man talar om i digitaliseringsstrategin. För även om befolkningsregisterprojektet digitaliserar arbetet kring intyg om hindersprövning och registrering av äktenskap, görs ingenting med angränsande tjänster i kommunerna. Om du ska gifta dig borgerligt måste du fortfarande skriva ut intyget som du har fått digitalt och leverera det till Rådhuset. Och i kommunen sker all uppföljning på papper tills äktenskapet registrerats i befolkningsregistret. Att säga att den offentliga äktenskapsprocessen har blivit digital är därför en sanning med mycket, mycket stor modifikation.
Naturligtvis kan du inte beskylla Skatteetaten för att fokusera på egna arbetsprocesser och tjänsteproduktion, men här ligger en av de största utmaningarna för förverkligandet av digitaliseringsstrategin. Det är nämligen så att när det gäller att dela data och tillhörande tjänster kommer det mycket ofta att vara så att investeringarna sker på ett ställe, medan vinsterna kommer ut någon annanstans. Och traditionella styrningssystem och budgetprocesser i det offentliga är inte särskilt lämpade för att hantera sådana frågor. Och om du inte löser det kommer du inte heller att lyckas skapa tillhörande tjänster med användaren i centrum. För som Heidi Austlid, VD för IKT-Norge säger till Computerworld: ”Gemensamma mål i all ära, men det krävs även investeringar. Det säger strategin lite om.”
Och där ligger i grunden bollen. Det nya nationella registret kommer att vara en fantastisk utgångspunkt för att skapa innovation och bra, digitala offentliga tjänster med användaren i centrum. Men för att uppnå detta krävs många fler incitament.