Om vikten av att inte bli uttråkad

Publicerad 24 apr 2017 På väg upp för Everest

Ibland känns det som om man ska dö av tristess. Ibland kan man faktiskt göra det - exempelvis om man utför ett projekt på Mount Everest. Det händer förstås sällan (om nånsin) i vanliga projekt, men problematiken kan vara liknande. Markus Hällgren, professor i företagsekonomi, berättar om de lärdomar som kan dras från projekt i en miljö som inte får misslyckas.

Att bestiga Mount Everest är inte bara en utmaning, utan också en form av projekt, med en yttre tidsgräns och begränsade resurser. De flesta föreställer sig bergsbestigning som nånting exceptionellt och häftigt, men också förenat med livsfara. Det är dock inte riskerna förenade med laviner, stenras och hög höjd som är farligast. En vanlig anledning till att man inte når toppen, och/eller utsätter sig för väldigt stor risk, är uttråkning, vilket också är ett problem i traditionella projekt.

Markus Hällgren är verksam vid Handelshögskolan vid Umeå universitet. Han leder en forskningsgrupp (www.tripleED.com) som fokuserar på beslutsfattande i extrema miljöer, och vad vanliga organisationer kan lära därav. Nuvarande projekt inkluderar kunskapsbaserat teamarbete i polisens omorganisering samt kommersialisering av risk inom klättringsindustrin.

Markus Hällgren på Mount Everest

- Anledningen till att vi studerar expeditioner är att vanliga organisatoriska processer och mekanismer accentueras i den typen av miljö – vem skulle inte tänka till en extra gång om ett felaktigt beslut tar livet av dig själv eller personen bredvid dig? I vår jakt på förståelse har vi följt och gjort observationer av två kommersiella expeditioner från början till slut, samt pratat med nästintill hundra klättrare för att förstå hur de fattar sina beslut, och hur de organiserar sina expeditionsprojekt. Den bild som framträder visar hur otroligt tråkigt det faktiskt är att klättra i berg och hur 80 % av tiden består av väntan. När klättrarna har tråkigt glömmer de den djupare meningen med sina aktiviteter; de upplever frustration och inte sällan börjar de ifrågasätta sig själva, andra klättrare, expeditionsledningen och den plan som ska ta dem till toppen på ett säkert sätt. För expeditionsledaren – eller projektledaren – skapar det givetvis utmaningar, berättar Markus.

En expedition på Everest betyder att man är långt från sin vanliga omgivning, familj och vänner – i en ny grupp av människor. På samma sätt är ett projekt ett avsteg från det vanliga arbetet och arbetskamraterna. Markus forskning har identifierat metoder både för att skapa band inom den nya gruppen och att minska saknaden till den gamla.

- Expeditionsledaren såg till att anordna fester löpande under expeditionen. Det handlade om allt från födelsedagsfester till en improviserad bröllopsfest. I synnerhet bröllopsfesten fick stort genomslag i gruppen och sågs som en milstolpe i expeditionen. En viktig lärdom är att firandet inte behöver vara extravagant. Ofta är det i symbolvärdet som den riktiga meningen skapas, säger Markus.

Samtidigt är det viktigt att skapa vardagsrutiner som bygger trygghet och distraherar från det monotona. På Everest handlar det om att låta nedtiden vara just nedtid, exempelvis i form av filmkvällar.

- Expeditionsledaren hanterade detta genom att anordna filmkvällar där de kunde umgås. I den kraftigt mansdominerade miljön kom en av favoritfilmerna att bli filmen ”Borat”. Exemplet visar på vikten för vanliga projekt att skapa vardagliga aktiviteter som projektgruppen känner sig bekväma med. Detta innebär till exempel att inrätta fikarutiner där de människor som jobbar tillsammans får en möjlighet att mötas och tillsammans skapa mening i sina aktiviteter, säger Markus.

Everest - det högsta berget

En stor del av att bestiga Mount Everest handlar å ena sidan om att fördriva tiden. Å andra sidan handlar det också om det fysiska arbetet och de risker som aktiviteterna innebär. Ett sätt för att ändra mindset bland klättrarna, från ”av” (att fördriva tiden ) till att vara ”på” (att klättra), var ritualer.

- En av de mer tongivande ritualerna var den religiösa Pujaceremoni som kom att markera att ”nu är det allvar”. All utrustning välsignades och klättrarna tillfördes det beskydd som gudarna troddes stå för, säger Markus. Å andra sidan, när klättrarna kom ner från berget efter en acklimatiseringstur utförde de också enkla religiösa ritualer samt firade med exempelvis en cola, vilket kom att markera att de kunde slappna av för en stund.

En egenskap som är karaktäristisk för projekt är att tiden alltid tickar. Det innebär i teorin att det aldrig finns tid att stanna upp och reflektera. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden och kan leda till effekter som utbrändhet – och frustration. Exemplet ovan visar därför på vikten att införa ritualer för att signalera när man är av” och ”på för att därigenom skapa möjlighet till reflektion och återhämtning där också tristess kan få större betydelse i det senare. 

På samma sätt som projektledare i IT-branschen kan lära sig av projektledare i byggbranschen kan vanliga projektledare lära sig av projektledning på en av världens högsta punkter. Processer och mekanismer förblir desamma, men de projekt som tar människor upp till 8 848 meter får inte misslyckas, samtidigt som resurserna är begränsade till vad som kan bäras på ryggen. Rutinerna måste därför inte bara vara säkra, utan måste också implementeras med väldigt små medel. Detta kan förstås även mer jordnära projekt tjäna på. I de specifika exemplen ovan bidrog festerna, de vardagliga aktiviteterna och ritualerna till att bryta mönster, skapa hållpunkter samt binda samman gruppen och få dem att sträva i samma riktning.

Vill du veta mer, kontakta Markus.

Till toppen